Vi har fri fra jobb i dag, så jeg lå og dro meg til over klokken ni i morges. Da jeg først var på bena startet jeg imidlertid straks ringerunden for å skaffe til veie dokumentene nevnt i forrige innlegg. I min grenseløse naivitet hadde jeg trodd dette skulle gå glatt, men akk. Hos politiet fikk jeg vite at politiattest ganske riktig er det samme som vandelsattest - men for å få den må man møte opp personlig og legitimere seg. Etter å ha ventet en stund i kø hos Torshov helsesenter, ble jeg fortalt at det er over en måneds ventetid for å få time hos fastlegen. (Vi må gå gjennom og fylle ut egen- og legeerklæringsskjemaene sammen med ham.)
Da jeg klikket meg inn på nettsidene til folkeregisteret, og bragte i erfaring at de har gjemt telefonnummeret sitt svært godt (GuleSider.no var selvfølgelig nede), holdt jeg på å gå ut av mitt gode skinn. Heldigvis tok Geir Ove kontroll, og fant et elektronisk skjema der vi kunne fylle ut navn og adresse, hvorpå (etter sigende) fødselsattesten vil bli tilsendt per post. Så nå får vi se...
Jeg kom selvsagt ikke frem på telefon hos barnevernet da jeg ringte for å spørre om legeattesten kan ettersendes, så vi bestemte oss for å legge alt på hyllen til i morgen, og heller legge ut på den planlagte IKEA-ekspedisjonen.
På veien spøkte vi med at vi antakelig kom til å være de eneste i varehuset, muligens sammen med én ansatt. IKEA er som kjent alltid underbemannet, og vi gikk ut fra at de på et lavbesøkstidspunkt som mandag formiddag kun hadde én person på jobb, primært for å låse opp og slå på lyset. Stor var derfor vår forbauselse da vi fant parkeringsplassen mer enn halvfull, og et yrende folkeliv i begge etasjer. Med mitt trenede øye la jeg straks merke til hvem som har anledning til å besøke IKEA på dette aparte tidspunktet: Høygravide og nybakte mødre, selvsagt. Jeg har ikke sett så mange store maver og barnevogner samlet på ett sted siden Barneverden åpnet på Alnabru rett før jul. Det er ikke fritt for at jeg ble litt gretten, og da vi nærmet oss kafeteriaen stålsatte jeg meg til den tøffe sisteetappen: Avdelingen for sprinkelsenger og gyngemåner.
I dag kom skjemaene fra barnevernet. Vedlagt lå også skjemaer for legeerklæring og egenerklæring. I tillegg skal vi vedlegge:
- fødsels- eller dåpsattest (jeg håper virkelig utskrift av fødselsattest kan bestilles fra folkeregisteret.)
- vigselsattest (denne har jeg utrolig nok kontroll på.)
- politiattest (vandelsattest, formoder jeg?)
- likningsattest (joda. Litt orden i sakene har jeg da.)
Puh! Det pussige er at punkt syv i adopsjonskalenderen, som kommer et godt stykke ut i prosessen, og etter at Bufetats vedtak er gjort, lyder: "Nå har dere en jobb å gjøre! Et betydelig antall dokumenter skal samles inn." Jeg har simpelthen ikke fantasi til å forestille meg flere dokumenter enn de overnevnte, og kan ikke begripe hva det her er snakk om. Jeg venter i spenning!
Pakken fra Adopsjonforum kom i dag alt, og jeg kastet meg straks over den! Heftet "Råd og veiledning i adopsjonsprosessen" innholdt mye nyttig informasjon. Der kunne jeg blant annet lese at man sender to søknader: En til adopsjonsorganisasjonen og en til myndighetene ved barnevernet. Søknadsskjemaet som skal til Adopsjonsforum lå vedlagt, mens søknadsdokumentene til myndighetene må vi få derfra. Jeg ringte straks kommunen, og etter en del telefoniske viderverdigheter ble jeg satt over til Alna sør barnevernstjeneste på Haugerud.
Det fulgte også med en adopsjonskalender, som gir en god oversikt over prosessen trinn for trinn, samt siste utgave av Adopsjonsforums medlemsblad.
Sorgen og skuffelsen over at heller ikke IVF-forsøk nummer tre førte frem overgås av en tindrende fryd over beslutningen vi har tatt: Vi starter adopsjonsprosessen nå! Det blir et langt løp, men er det noe vi har fått lære de siste årene er det å vente, vente og vente. Etter nesten tre år med en lang rekke skuffelser er det befriende og med lettelse vi denne gang starter en prosess vi vet - til slutt - ender med at to blir til tre.
I dag har jeg mailet Adopsjonsforum og bedt om å få tilsendt deres informasjonspakke.
En berättelse om beslutet att adoptera ett barn
För länge, länge sedan, ja kanske i vårt gemensamma livs begynnelse, såddes ett litet frö. Fröet som var tanken på ett barn, skulle gro till en liten planta i våra sinnen och sen skulle plantan förhoppningsvis rota sig och bli ett fullvuxet träd. Så småningom skulle vi få smaka vårt första härligt gula äpple. För gula äpplen är de äpplen vi är vana vid och tänker på när vi tänker på äpplen. Gula äpplen skulle det bli! Det skulle bli många gula äpplen på vårt äppelträd om vi hade tur.
Den har alltid funnits där, önskan att få se vår planta slå rot och bära frukt. Vi har alltid sett fram emot den dagen när vi skulle stå där med vår korg full till bredden med gula äpplen. Likaså var vägen dit något vi ville uppleva. Tänk att få se hur gula äpplen blir gula äpplen. När vi så insåg att det inte skulle bli så lätt att få vårt gula äppelträd att växa, började ett nytt frö gro i våra hjärtan och medvetanden. Det var inget vi talade om, inte heller funderade mycket på. Sådana frön hade man ju hört talas om. Det blir röda äpplen av dem. Men vi visste ju inget om röda äppelträd? Visst är röda äpplen vackra och goda, men de är ju inte som gula. Det lär ju vara svårt att få ner dem från trädet också. De röda träden blir ju oftast mycket högre än de gula. I alla fall så lät vi det röda fröet gro vidare sakta men säkert. Det fick mycket näring, utan att vi tänkte på det, av alla våra besvikelser där vi gick genom fertilitetsfabrikens korridorer.
Det första fröet och det andra fröet växte sida vid sida under flera år. Vi lade ner mycket tid och energi på att försöka få vårt första träd att slå rot. Medan vi hoppades och trodde, grät och sörjde över vårt första träds vekhet, hade det andra fröet, utan att vi tänkt på det, blivit en planta stor som Clivian i vårt norrfönster. Vi insåg plötsligt att enda skillnaden på de båda fröna var att det andra äppelträdets grenar skulle ge oss röda äpplen i vår korg en dag. Men röda äpplen är ju också äpplen! Vi kunde ju få uppleva hur röda äpplen blir röda istället för hur gula blir gula. Det är ju inte samma sak. Det går ju inte att jämföra.
Det röda äppelträdet växte fort och säkert. Det skulle bli äpplen på detta träd en dag. Det förstod vi minsann. Vi visste bara inte hur lång tid det skulle ta. Det visste vi ju inte med det gula heller. Om det över huvudtaget skulle bli några äpplen av det…
Ville vi ha gula äpplen skulle det kräva så mycket energi av oss att vi kanske inte skulle orka med något annat. Vi kanske skulle glömma bort krusbären, päronen och hallonbuskarna. Var det värt att offra allt det andra goda i livet för att få gula äpplen på ett träd som växte dåligt och krävde ALLT av oss?
Nu insåg vi plötsligt att vi väntade på våra röda äpplen! Vi skulle få våra äpplen tillslut! Vi väntade inte förgäves längre. Nu visste vi att det skulle bli. Vi visste bara inte när...
Vi vårdade vår planta väl och vattnade den ständigt och den växte sig större och större för varje dag. Man får klättra högre i det röda trädet för att få ner de mogna äpplena. Men det viktigaste är ju att det blir äpplen i korgen! I det röda trädet finns de ju där vajande fram och tillbaka, sökande efter någon som vill plocka.
Fröet som skulle givit oss ett stort härligt äppelträd med gula äpplen hade stannat i växten. Utan att vi tänkte på det vissnade vårt gula äppelträd ned och dog. Det fick inget ljus för den stora, friska plantan som överskuggade allt!
Nu står vi här och väntar på att vårt röda äppelträd ska bära frukt. Det har varit en lång väg hit och vi har en lång väg kvar. Vi får köpa en längre stege än den vi har om vi ska kunna få ner vårt röda äpple när det mognat. Vi måste låna pengar till den för den är dyr. Det gula äppelträdet hade inte krävt någon stege alls.
Vi tänker ofta att det var bra det som hände. Visst kommer vårt efterlängtade gula äpple alltid finnas med i våra tankar. Vi fick ju aldrig se på nära håll hur gula äpplen blir gula äpplen. Att grannen får gula äpplen är ju alltid en tröst och där kan vi ju se hur det går till. Vi sörjer inte längre över att vi kommer få ett rött i stället. Och tänk vilken utsikt vi kommer ha från vårt stora röda äppelträd!
Det röda äpplet är inte heller det näst bästa av äpplen tycker vi. Vi tänkte bara inte på att röda äpplen skulle kunna vara något för oss. Och vem har sagt att gula äpplen är godare än röda. Inte vi. Smaken och färgen är ju olika men i grund och botten är de ju äpplen båda två!
Skrevet av Malin Kettil